Torkarbladets historia börjar på 1900-talet. Under denna tid var vindrutetorkning något som föraren behövde göra för hand med en trasa. Detta var förstås en farlig distraktion för föraren, och något behövde göras för att förbättra säkerheten på vägarna.
År 1903 uppfann Mary Anderson en manuell torkare för vindrutor. Det bestod av en arm som kunde svepa över vindrutan, med en gummilist som tog bort vatten från glaset. Detta var ett stort framsteg, men det var fortfarande inte en automatisk lösning.
Den första elektriska torkaren
År 1917 uppfanns den första elektriska torkaren. Det var en primitiv modell som bestod av en elektrisk motor och ett gummidrag som kördes över vindrutan. Torkaren var dock tung och ineffektiv, och den användes inte allmänt.
Under 1920-talet förbättrades teknologin för elektriska torkare, och de blev mer tillförlitliga och effektiva. Flera olika varumärken började tillverka torkare, inklusive Bosch och Trico.
Utvecklingen av torkarblad
Under 1930-talet började tillverkarna att experimentera med olika material för torkarbladen. Gummi var det vanligaste materialet för torkarblad, men det var inte särskilt hållbart och krävde frekventa byten. Torkarbladens form och design förbättrades också under denna tid, vilket gjorde dem mer effektiva på att ta bort vatten från vindrutan.
Den moderna torkarbladet
Under 1960-talet gjorde torkarbladens design en stor förändring. Tidigare var de raka, men nu började de bli böjda för att passa bättre på moderna vindrutor. 1976 uppfanns den första torkarbladet med ett mjukt gummi, vilket gav en bättre och tystare rengöring. Torkarbladen började också bli mer avancerade, med flera olika hastigheter och inställningar.
Idag är torkarbladen fortfarande en viktig del av fordonet, men de har blivit ännu mer avancerade. Vissa moderna bilar har till och med automatiska torkare som justerar hastigheten beroende på regnintensiteten. Dessutom börjar fler fordonstillverkare att leda och disponera spolarvätskan direkt genom själva torkarbladet tillskillnad från den klassiska metoden med externa munstycken.
